TMD och bettbesvär

Temporomandibulär dysfunktion, eller TMD, är ett syndrom som berör käkled, tuggningsmuskler och bett, och det är vanligare än man ofta tror. Man uppskattar att cirka 10–15 procent av befolkningen drabbas av betydande TMD-symtom någon gång i livet. Tillståndet är vanligare hos kvinnor och unga vuxna.

De vanligaste symtomen är smärta i käkleden och i musklerna runt den, klickande eller knastrande ljud i käkleden när munnen öppnas eller stängs, begränsad gapförmåga samt huvudvärk som förvärras på morgonen eller under dagens lopp. Smärtan kan stråla till örat, halsen eller tinningen. Symtomen förvärras av tuggande, tandpressning och stress.

Orsakerna till TMD är mångfacetterade: tandpressning eller bruxism, det vill säga tandgnissling och bitande, är en av de vanligaste orsakerna. Käkledens struktur, tidigare skador, bettfel, stress och ångest är andra riskfaktorer. Ett långvarigt ensidigt ätmönster kan också belasta käkleden ojämnt.

Diagnosen baseras på den kliniska undersökning som utförs av tandläkare eller specialisttandläkare i bettfysiologi, och omfattar bedömning av käkledens rörlighet, muskelpalpation och vid behov röntgen eller MR av käkleden. En fysioterapeut kan medverka i den funktionella bedömningen och behandlingen.

Behandlingens hörnsten är ett konservativt förhållningssätt: bettskenor motverkar tandpressning och skyddar käkleden på natten. Fysioterapi med manuell terapi och övningar för rörelsekontroll har visat sig effektiv. Muskelbehandling, värmebehandling och antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel lindrar smärta. Psykologiskt stöd för stresshantering är ofta en nödvändig del av behandlingen, eftersom psykisk stress är en betydande utlösande och vidmakthållande faktor vid TMD.

De flesta TMD-patienter blir bättre med konservativ behandling inom några månader. Kirurgisk behandling övervägs endast i sällsynta fall, till exempel vid en strukturell defekt i käkleden. Om symtomen kvarstår eller förvärras rekommenderas kontakt med vårdpersonal.