Idrottsskador

Idrottsskador är vanliga både hos tävlingsidrottare och motionsutövare. I Finland uppskattas hundratusentals idrottsskador inträffa årligen, och de är särskilt vanliga inom kontaktsporter, bollsporter och löpträning. Skadorna berör alla åldersgrupper, från aktiva barn till veteranidrottare.

Idrottsskador delas in i två huvudtyper: akuta traumatiska skador och belastningsskador. Akuta skador omfattar ledbandstukningar, muskelfibrerupturer, benbrott samt brosk- eller ledbandsskador. Belastningsskador utvecklas långsamt till följd av upprepad belastning och yttrar sig som smärta och svullnad i samband med träning. Om de lämnas obehandlade kan båda leda till en långvarig skadecykel.

Traumatiska skador orsakas oftast av kontakt, plötslig riktningsförändring eller felaktig landning. Belastningsskador orsakas av att träningsmängden ökas för snabbt, muskelobalans, teknikfel och dålig utrustning. Tidigare skador ökar risken för nya skador om rehabiliteringen inte fullföljs.

Diagnosen baseras på en klinisk undersökning av en idrottsfysioterapeut eller en specialistläkare i ortopedi. Bilddiagnostik, såsom ultraljud eller magnetundersökning, behövs för att påvisa sen- och ledbandsskador samt stressfrakturer. En exakt diagnos av skadan är en förutsättning för rätt rehabiliteringsprogram.

Första hjälpen vid en akut skada följer POLICE-principen: optimal belastning, vila, kyla, kompression och högläge. En idrottsfysioterapeut planerar ett stegvis rehabiliteringsprogram som går från smärtlindring till funktionell träning och slutligen idrottsspecifik träning. Kirurgisk behandling behövs vid svåra ledbands- eller broskskador.

Rätt behandlade idrottsskador läker väl, och de flesta idrottare återgår till full träning. Det lönar sig att fullfölja rehabiliteringen, eftersom för tidig återgång ökar risken för återfall. Förebyggande träning, korrigering av muskelbalans och god teknik är de mest effektiva sätten att minska risken för idrottsskador.